Gemensamma tjänster, standarder och förfaringssätt inom arbetet kring det digitala kulturarvet ökar interoperabiliten för data och datasystem. Detta möjliggör att informationsresurserna kan användas i bred utsträckning exempelvis inom den offentliga förvaltningen och även internationellt. Med interoperabilitet kan man minska överlappande arbete, öka samarbetet mellan olika aktörer och utveckla bättre tjänster. I fråga om helheten inom det digitala kulturarvet styrs interoperabiliteten med hjälp av gemensam helhetsarkitektur, som även möjliggör identifiering av nya servicebehov.
Bibliotekens, arkivens och museernas material skiljer sig från varandra, men de har ändå mycket gemensamt. De gemensamma nämnarna kan exempelvis vara platser, personer, organisationer och olika fenomen. Genom dessa skapas länkar och likheter mellan materialen. Samarbete mellan de olika sektorerna gör det möjligt att skapa interoperabilitet om man kommer överens om gemensam praxis och gemensamma informationsresurser där det är möjligt.
Semantisk interoperabilitet innebär att information kan utväxlas mellan två system på ett sådant sätt att betydelsen bevaras. Detta kan uppnås genom att använda samma identifikationer för samma saker och definiera egenskaper hos och länkar mellan dem på ett maskinläsbart sätt. Detta kräver för sin del nära samarbete och gemensamma överenskommelser på ett sätt som respekterar de särskilda kraven inom varje område men hittar de förenande faktorerna.
För användarnas del uppkommer nya perspektiv och tankar då allt önskat material hittas med en och samma teknik och sökning oberoende av materialtyp. Utöver förbättrade sökmöjligheter kan även maskinell behandling och olika automatiserade lösningar som utgår från artificiell intelligens hitta nya dimensioner hos interoperabla data.